Provar lite olika inställningar med teman. Återkommer med ett bättre blogginlägg inom en förhoppningsvis snar framtid.
Live long and prosper.
Äsch, det skulle ju inte bli såhär igen. Att jag bara uppdaterar bloggen när jag inte mår så jättebra. Men men.
Jag mår inte så jättebra. Men det går över – det gör det alltid. Förr eller senare.
Jag jobbar och har mig. Det funkar ok så länge jag inte tänker på framtiden. Jag röker för mycket men det är för att orka jobba. Har inte så mycket energi när jag kommer hem. Att handla, laga mat, äta, styrketräna, socialisera – allt det där känns svårt många dagar.
I juli ska jag till Krakow med min fästmö en vecka. Det ska bli trevligt och jag ser fram emot det. Efter det har jag ingen mer semester att ta ut förrän till april. Det visade sig att jag bara har 5 semesterdagar februari-april. Det är uppkollat och klart. Anledningen är min anställningsform som jag fått för att jag som det så fint heter är psykiskt funktionshindrad. Jag är hursomhelst glad över att ha lite pengar över varje månad.
Jag har ökat min medicindos till max igen. Det fick tyvärr bli så. Jag märkte det själv. Hoppas den hjälper. Jag är så mesig och känslig, minsta lilla snäsning eller himlande med ögonen kan få mig att vilja sova resten av livet istället. Aldrig mer interagera med folk, aldrig mer bli skadad eller skada andra.
Men jag vet att det är sjukdomen som talar. Och kanske personligheten (hoppas inte det, för hur medicinerar man sin personlighet?). Jag vet att jag de allra flesta dagar numera mår bra och är lycklig och omger mig med människor som inte medvetet skadar mig.
Fyfan vad jag har invecklats alltså. På så många plan. Jag kan knappt skriva längre. Förr skrev jag nyanserade texter med komplex meningsuppbyggnad och målande språk. Särskilt när jag mådde dåligt. Numera är det torftigt, punkt.
Jag ritade i alla fall seriöst för första gången på mycket länge. Det var synth/goth/metal-klubb här i stan, och jag gjorde illustrationen till affischen. Men inte loggan. Det blev en fin affisch.
Kvällen var väldigt lyckad också, det kom 133 gäster. Så det blir säkert av efter sommaren igen. Kul att det händer litegrann i Växjö.
Tillbaka till självömkandet. Jag vill inte tycka synd om mig själv och agera uppmärksamhettampong. Jag vet att det finns oerhört många som har det väldigt mycket värre än jag. Så det är bara att försöka släppa det och gå vidare. Men det är knappast det lättaste.
Verklighetsflykt just nu:
Jag spelar om Final Fantasy X. Det är kul. Efter det ska jag spela om Final Fantasy X-2 för första gången. Jag vill minnas att det var väldigt ostigt men hade ett av de roligaste stridssystemen i spelserien.
Jag tittar på StarCraft II-matcher i min mobil. Det är en fin sak med smartphones, att man kan göra sånt. Med en bra kommentator blir det riktigt underhållande.
Jag tittar på Star Trek Enterprise med min fästmö. Den känns inte riktigt klockren än, men detsamma gäller för samtliga Star Trek-serier. De behöver en säsong på sig att hitta formen.
Och så läser jag om Lord of the Rings. Har bara läst dem en gång förut och det var i högstadiet, översatta till svenska. Läste om The Hobbit först också. De är rätt torra om man säger så. Helt klart en bra historia med en ganska fascinerande värld, men personerna känns rätt platta. Jag kan respektera böckerna som en viktig milstolpe i fantasylitteraturen. Hur de ska kunna dra ut på The Hobbit i hela två långfilmer fattar jag dock inte.
När jag läst färdigt LotR funderar jag skarpt på att läsa A Song of Ice and Fire. Jag har länge undvikt serien trots alla lovord. Dels för att författaren George R. R. Martin verkar ta oändlig tid på sig för varje bok, och dels för att den mest verkar handla om politik fram och tillbaka. Och onödigt frossande i våld och sex. Inget ont om ränksmideri, våld och sex i sig – men jag har fått intrycket att författaren anstränger sig för att överdriva så mycket som möjligt. Jag ska hursomhelst ge den en chans hade jag tänkt. Det finns ju väldigt många som gillar böckerna. Jag får bilda mig min egen uppfattning helt enkelt. Och att den nya tv-serien som bygger på första boken har blivit så hyllad är bara en bonus.
Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Kanske orkar jag spela lite FFX men då måste jag plocka fram PS2:an från tv-hyllan och det känns oöverstigligt just nu. Även en kopp kaffe vore trevligt, men att koka kaffe är just nu som att vara både Prometheus och Sisyfos på en och samma gång.
Det blir nog sängen en stund.
Idag har det lagats burritos. Det var väldigt gott. Och så åts det de där nya skruvformade ostbågarna. Ostskruvarna? De var helt ok, men inte jättegoda. Smakade mest… smör. Då är chiliostbågarna godare.
Igår skalade jag ett kilo Blå Congo-potatis och fick blå händer. De är fortfarande lite blåa. Men det var en väldigt god potatis. Lite mandel- och smörsmak. Fan vad allt smakar smör då. Men i det här fallet var det gott.
Herreminje, så fatalt jag misslyckas med att äta nyttigt! Tidigare i veckan var det glass. Jag är åtminstone duktig med träningen, alltid en tröst.
Snart är jag klar med The Wise Man’s Fear. Den är väldigt läsvärd, men seeeeeg på sina ställen. När Patrick Rothfuss är som bäst är han bland de bästa. Men ibland stannar han upp för länge. 3000 sidor om att Kvothe pippar i skogen? Really? Ibland är det nästan lite Neal Stephenson-varning på det. Fast Neal Stephenson verkar göra det medvetet. Att läsa i en halvtimme om hur någon häller upp sina flingor liksom… Hursomhelst, jag kommer sakna Kvothe och hans pippande. Vem vet hur lång tid det tar tills sista boken släpps.
Jag mår lite bättre idag, men det kanske bara är för att jag lyckats tränga undan tankar på framtiden.
Godnatt!
Vissa dagar har nuet en framtid, andra dagar har framtiden inget nu. Det betyder att vissa dagar känns allt ok eller t o m bra, men andra dagar känns allt kört. Vad gör jag i framtiden? Jag orkar inte tänka på det. Det känns jättesvårt och tungt och omöjligt och inte värt att kämpa för.
Den här helgen har varit händelserik, men det här blogginlägget är det motsatta.
Dudebro Brodude was having a party in his frat house with his dudes & bros & some hos. He was built like a linebaker and hung like a hose. And evryone look’d up to him even the bleading heart liberal left-wing hippoes. He’s hair was spiky and he’s collar was popped and he’s baseball cap was tipped at the best angel and he’s breath smelled like american eagles and freedom.
Suddendly the dudes & bros & hos said to him DUDEBRO THE PARTY IS OVER NOW BECAUSE THE KEG IS EMPTY NOW and he was suprised because they shouted it loud and so sudden but it was true. It was truelly empty.
Dudwbro Brodude colsed his powerful eyes and thought they dont know better, I must have patients! Than he said:
NO, THIS PARY IS NEVER OVER he said and shrugged casuality. And this is when he’s prayers was heard by the Lord Jesus Christ who granted he’s wish and every one could drink more beer again.
WE LOVE YOU DUDEBRO BRODUDE (NO HOMO) every one said with great happynes and beginned to continue with the party. Brodude smiled to himself. He thought to himself: Don’t thank me, you already had the party in you’re hearts.
… helvete, det finns tydligen redan en tv-spelsfigur som heter Dudebro! Han får väl heta Brodude istället. Brasklapp: Yeah, tryin’ too hard.
Nu sitter jag här och känner mig lite ansträngningsastmatisk efter ännu en löprunda runt sjön. Sist kom inte gps:en i mobilen igång förrän jag hunnit halvvägs runt, idag kom den inte igång alls. Så någon häftig detaljerad information har jag inte. Snopet. Men träningsappen visar åtminstone att jag förbättrat min tid med hela åtta sekunder sedan sist.
Jag har en ZTE Blade. Det är en av de absolut billigaste Android-telefonerna men tydligen väldigt prisvärd. Jag är nöjd med den även om jag inte har så mycket att jämföra med. SMS-funktionen sög, men jag tipsades om en app som förbättrade det hela avsevärt. End of story.
Varje måndag, onsdag och torsdag i några veckor nu har jag varit lärare i Word och Excel. Idag hade gruppen prov i Excel. Som jag har utformat, och nu även rättat. På måndag ska vi ha gemensam genomgång samt repetition av moment som de flesta hade svårt med. Sen är det slut på kursen. Jag vet inte om det blir fler sådana grupper. Det bestämmer inte jag. Och om jag själv skulle få bestämma så skulle jag inte kunna bestämma mig. Arbetsdagarna känns lite snabbare, men jag blir tröttare efteråt. Ett dilemma, sanna mina ord.
Jag längtar till förlovningen. Om vädret tillåter ska vi ha picnic – med mousserande vin. Men man kan inte lita på Valborgsmässoafton, det vet alla! Fast även om vi förlovar oss inomhus har vi mousserande vin i kylen. Flaskan överlevde nyårsafton och fick följa med hem från Polen. Hoppas det är gott.
Ovanstående stycke kan ge en falsk antydan om att jag längtar till förlovningen enbart för picnicens skull, en antydan vars falskhet jag strängeligen måste poängtera.
Det blir synth/goth/neofolk/metal-klubb den 27:e maj tror jag. Ett par vänner har hand om det. I källarlokalen under Sports. Jag ska rita en affisch. Skissen gillades, nu är det bara att låta kreativiteten flöda i valfritt vektorbaserat ritprogram. Det blev Inkscape, för det är gratis. Och jag vill ju vara så laglig som möjligt. Jag räknar kallt med att få fritt inträde för mig och min blivande fästmö. Om jag nu orkar. Jag har ju sagt ja, så nu måste jag orka. Det var ju inte igår jag gjorde seriösa och ambitiösa illustrationer direkt.
Det lyssnas på The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss, del två av tre i The Kingkiller Chronicle. Någon kung har ännu inte dödats eller ens synts till. Det skulle vara rätt kul om hela trilogin avslutades med ”And then Kvothe killed a king.” Vem vet, det kanske händer redan i andra boken. Jag är bara halvvägs. Tempot är inte direkt svindlande i de här böckerna. Det är en del av charmen. Jag vill inte bli färdig med boken, för då måste jag kanske vänta i fyra år på nästa bok. :((((
Herr Rothfuss har förresten skägg. Nästan alla mina favoritförfattare har det. Det tyder på en djupt rotad patriarkal maktstruktur och eftersom jag är man och just försökte skämta lite på feminismens bekostnad är jag en del av problemet.
Dessutom har jag skägg stubb.
Lite reboot av bloggen, för mycket gammal bagage som inte längre känns relevant. Ska försöka att fokusera lite mer på att skriva om böcker och sånt. Vad har hänt sedan senast?
Jag ska förlova mig! Vi har fått ringarna, de är väldigt fina. Silver förstås, guld är inte lika snyggt. Mycket trevligt. Jag skriver inte så mycket mer om mitt privatliv – återigen vill jag poängtera att det inte är på grund av att det inte är viktigt för mig utan snarare motsatsen.
I november fick jag jobb. Jag jobbar på kommunen. Det är lite svårdefinerat. Dels hjälper jag till med underhållet av datorerna, dels hjälper jag folk att lära sig diverse windowsprogram. Ibland/ofta hjälper jag människor att skriva CV och personligt brev. Och när jag får tid över hjälper jag mig själv. Jag har lärt mig HTML och CSS som jag nu kan hantera någolunda. Vismas bokföringsprogram har jag hyfsad koll på nu också även om hela bokföringsgrejen är en snårskog.
Jag har även hunnit med att studera färglära, typografi och layout lite smått. Just nu sitter jag och lär mig InDesign. Intressant. Jag skulle kunna tänka mig att jobba med layout i framtiden. Helst på en sån där ”samhällsinformations”-tidning man får i brevlådan, där alla artiklar är köpta av frisörer och krogar. Ok, kanske inte. Men det kan vara ett oglamoröst steg på rätt väg.
Jag försökte mig på Java-programmering ett par veckor… men fan. Det är bara att konstatera att det inte min grej, det där. Precis som med Pascal-programmeringen på gymnasiet hänger jag hjälpligt med i början för att i takt med stigande abstraktion och krav på logiskt tänkande känna min hjärna börja skrumpna. Jag lyckades skriva program som konverterade olika enheter, räknade ut ränta och volym på sfärer etc. Men sen blev det för svårt. Dessutom greppade jag aldrig riktigt det objektorienterade tänket… på det sättet kändes Pascal lättare då det begav sig. Programmering och matematik är väldigt fascinerande ämnen som är litegrann som magi för mig. Jag högaktar de stora matematikerna och läser om deras öden och äventyr med stort intresse. Och jag blir yr i skallen så fort matematiken höjer sig över vardagsräknandets lilla hemtrevliga kulle. Tyvärr.
Senare har jag tänkt plugga körkortsteori på jobbet, jag har nämligen förmånen. Ett körkort vore bra ur jobbsökarsynpunkt och även på andra sätt.
Vissa dagar orkar jag inte vara duktig, då vill jag bara ligga under mitt täcke och sova bort mig från mig själv. De dagarna uppfylls jag av självförakt och vill vakna upp som någon annan eller aldrig någonsin vakna upp igen.
Andra dagar (de flesta numera, tack och lov) vill jag inte vara någon annan än mig själv och är tacksam för att jag är jag och lever mitt liv. Det är lite av en bergochdalbana. Ett tag hade jag en lite lägre dos medicin och det fungerade bra, men för någon månad sedan var jag tvungen att höja lite igen. Jag kan aldrig låta bli att undra hur mycket av mig som är medicin och hur mycket som är personlighet. Meningslöst att grubbla över, move on.
Just nu lyssnar jag på The Birthday Massacres senaste skiva från 2010. Väldigt lättlyssnat och anonymt på ett helt ok sätt. Ibland vill man ha simpel musik. Själv var det länge sedan jag gjorde egen musik nu, men jag får säkert ett ryck snart igen.
Tecknat har jag inte gjort på väldigt länge, än mindre serier. Har jag slutat helt och hållet, som med det skönlitterära hobby-skrivandet? Jag skrev en hel del i min ungdomsdagar, men det bara liksom upphörde. Jag minns hur alla tyckte jag var duktig på att rita och sa att jag skulle bli konstnär när jag blev stor. Jag tänker inte spinna vidare på det här nu, då även detta faller under kategorin meningslöst grubbleri som bara leder till utebliven lycka. Se där, lite har jag lärt mig av KBT.
Jag läser mycket fortfarande. Eller ja, lyssnar. Ljudböcker är så bra när man tränar, ska somna eller åka buss. Nu senast har jag lyssnat på The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Lite halvtam start men oj vad bra den blev efter ett tag. Väldigt karaktärsdriven handling. Mörker och humor. Huvudpersonen Kvothe är kanske lite väl duktig på allt och speciell och häftig för att jag ska gilla honom fullt ut. Men det är en handling som griper tag i en. Som tur är släpptes fortsättningen – The Wise Man’s Fear – för bara några veckor sedan. När jag läst den kommer jag dock att få vänta ett bra tag på sista delen. Herr Rothfuss tar sin goda tid på sig.
Väntandet på fortsättningar är i och för sig nästan halva nöjet. I mars (förhoppningsvis) kommer sista delen av The Wheel of Time. Datumet sköts upp ett par månader för att Brandon Sanderson behöver läsa igenom alla 14 tegelstenarna innan han vågar skriva den sista.
Det väntas även friskt på nummer två i hans egen serie The Stormlight Archives. Den släpps kanske i slutet av 2012 eller början av 2013. Jobbigt. Men till hösten får man åtminstone litegrann av sin fix, då en fristående Mistborn-roman släpps. Verkar lovande. Hörde även att Rithmetist ska släppas i år. Young Adult-bok om en faderslös kille på en sorts magiskola i en alternativ verklighet med lite annorlunda teknologi och politisk geografi än vår egen. Jag läste ett utkast av de inledande kapitlen som han hade lagt upp för allmän beskådan för länge sedan. Ärligt talat kändes det lite som en halvtaskig blandning mellan Harry Potter och His Dark Materials. Men mycket har säkert hänt med boken sen dess.
Det cirkulerar en del utkast till hans äldre, ännu opublicerade romaner på nätet. Han erkänner att de inte håller så hög klass och att man läser på egen risk. Dels för att han inte var en lika bra författare då, dels för att mycket kommer att ändras till de färdiga versionerna och dels för att en del kan ha kannibaliserats till andra senare publicerade böcker. Jag läste inledningen till en bok som heter The Liar of Partinel. Den var väldigt intressant. En väldigt häftig miljö och med självaste Hoid som huvudperson. Hoid dyker upp lite lite titt som tätt i nästan alla Brandon Sanderson-böcker eftersom de utspelar sig i samma universum (om än på olika planeter) med en övergripande större bakomliggande story. Så det var spännande att läsa ur hans synvinkel.
Det är över huvud taget en speciell känsla att läsa en av mina favoritförfattares word-dokument, kompletta med ilsket röda ormiga linjer under felstavade ord. Att han delar med sig av gamla arbetsdokument är rätt otroligt och är en fantastisk sak med Internet. Det känns helt klart lite magiskt och intimt att ta del av hans skrivarprocess på det viset. Det är inte ens säkert att The Liar of Partinel någonsin kommer skrivas klart och publiceras. Men jag hoppas.
Eh, nu har jag skrivit en massa, och inte bara om böcker. Förhoppningsvis skriver jag snart igen.
Puss och kram.
Broink! 